Jag bara, eh.
Orka bry sig. Man tröttnar efter ett tag. Hjärtat tar stryk. Man liksom bara, AAAA VA FAN!
Man slutar att bry sig. Det blir ju endå inte som man vill. Så varför anstränga sig.
Jag säger bara: Vem bryr sig.
Jag försöker att inte bli känslomässigt involverad i någon.
Jag är så förbannat svag. Jag tror att man skulle kunna krossa mitt hjärta med en bommulstuss om det vore så.
Varför alla dessa känslor? Om man endå vore lite mer av stål. Att bli sårad, nej jag vill inte bli det.
Jag suddar bort dig som en felstavning i brevet. Blinkar bort en besviken tår.
Lugnar själen med ett löfte om en varmare dag. Jag blinkar åt min spegelbild, reser mig och går.
Bara ett litet problem. Du är så förbaskat fin.
Och det kommer aldrig gå att sudda bort dig.
Även om du försvann för alltid, så skulle du ändå finnas kvar.
För, du är ju trotts allt du. Och jag kan bara säga: AAAAAA VA FAN!